Satellitbilder som kartläggningsverktyg även när djungeln är tät och det ofta är molnigt

Läs vårt reportage om mätning i Indonesien!

Text: Peo Lind, Bilder: Thomas Dubois

En av de externa föreläsarna på Topocad Live 2020 i januari var lantmätaren Thomas Dubois från utbildningsföretaget Kartotek AB. Han tog med åhörarna på en resa långt bort till ett spännande projekt i en mycket annorlunda miljö. Under rubriken ”Hur bär man sig åt för att kartlägga svårtillgängliga områden som Indonesiens djungler?”, berättade Thomas om en kultur och natur som ger en helt ny dimension på vilka utmaningar man kan möta i samband med kartering av gränser och framställning av kartor.

Bakgrunden till projektet var provinsen Riaus behov av att få en bättre kontroll av distriktsgränserna. Detta för att motverka en allt för snabb och okontrollerad avverkning från både företag och privatpersoner, men också för att lägga grunden till en effektivare organisation i distrikten. Avskogning är ett stort problem i Indonesien. En del av avverkningen är illegal medan annan avverkning sker för att göra plats åt jordbruk och oljepalmer. Palmolja är en lukrativ gröda då den ger bra avkastning för en annars fattig befolkning.

För implementeringen av projektet svarade den finländska grenen av företaget Niras – som också var huvudman för projektet – och det indonesiska företaget Sekala.

– Uppgiften var att genomföra en kartering av distriktsgränser, med satellitbilder som främsta verktyg, i provinsen Riau på den mellersta delen av ön Sumatra. Provinsen är indelad i tio distrikt och det var delar av sex av dessa som ingick i projektet. Riau har en yta på drygt 88 000 kvadratkilometer och projektarean täckte 5 000 kvadratkilometer. Att vissa delar av distrikten är tät djungel utan vägnät var bara en av utmaningarna, säger Thomas.

Ytterligare en utmaning var att projektområdet låg mitt över ekvatorn. Som många redan vet börjar koordinatsystemet vid ekvatorn, men vad händer under ekvatorn var en fråga Thomas ställde till åhörarna. Han förklarade själv och utan att vi fördjupar oss i detaljer förstod vi snabbt att ekvatorn genom projektområdet ställde till det och resulterade i en hel del merjobb.

En blick mot himlen på Sumatra kan räcka för att man ska förstå vad som försvårar när kartering av gränser ska ske genom insamling av bilder och bildtolkning.

– Det är ofta molnigt på Sumatra och det var ett av de största problemen vi hade att brottas med. Vi löste det genom att för ett visst område beställa satellitbilder från ungefär samma tidsperiod, titta på vilka bilder det var lite mindre moln eller inga moln alls och sedan kombinera bilderna. Till slut kunde vi pussla ihop bilder som visserligen inte var helt perfekta men ändå tillräckligt bra, förklarar Thomas.

Bilderna beställdes från olika satelliter med utgångspunkt från ett antal specifikationer som till exempel area, molnighet, årstid och upplösning. Thomas visade exempel på bilder med 10 meters upplösning (duger inte att kartera med!), 25 cm och även drönarbilder med 10 cm upplösning. Från början antogs det att det skulle räcka om bilderna hade 3 meters upplösning för att man skulle kunna dra upp distriktsgränserna. Thomas kunde dock visa att det krävdes bilder med bättre än 80 cm upplösning. Det var helt enkelt nödvändigt för att man skulle kunna se tillräckligt med detaljer och identifiera läget! Gränser som inte framgick av satellitbilderna fick sedan inventeras på fältet av mätteam som reste ut till byarna i distrikten. Diskussionerna kunde bli livliga men man kom ändå alltid fram till en lösning som alla accepterade.

– Indonesien är ett land med en spännande och annorlunda kultur. Ett exempel är klädkoden. Det blev jag varse när jag skulle träffa projektledaren. Jag förväntade mig nog kostym, skjorta och slips. Så var det inte alls. Vid lite mer formella möten har man istället långärmade batikskjortor, och vid arbetsmöten som regel kortärmade. Man kan tycka mycket om utseendet och färgerna på dessa skjortor, men man vänjer sig snabbt och de är dessutom väldigt sköna, säger Thomas med ett leende.

En tidskrävande del av projektet var ortorektifiering och georeferering av satellitbilder med mätning av flygsignaler (kända punkter i bilderna) som en del av denna process. Även i djungeln måste flygsignaler mätas in med GNSS och Thomas berättade att medarbetare i fältteamen ibland måste klättra upp i träd och hugga upp öppningar för att man skulle kunna ta emot satellitsignalerna. Beräkning av GNSS-baslinjer skedde sedan med RTKLIB Open Source-programvara. Projektarbetet resulterade slutligen i mer än 500 kartutskrifter som skulle studeras ute i distrikten och godkännas av de distriktsansvariga. I några fall krävdes ändringar, men till slut var alla påskrifter på plats. Uppdraget var dock inte riktigt slut än. Att varje distrikt även ville ha ett antal fysiskt utplacerade distriktsgränspunkter resulterade i att mätteamen på nytt fick ge sig ut i djungeln för nya mätningar.

För Thomas Dubois innebär projektet i Indonesien att han kan lägga ytterligare ett stort utlandsuppdrag till sin merit-
lista. Han har tidigare arbetat i ett flerårigt biståndsfinansierat kartprojekt i Etiopien. Det projektet hade sina speciella tekniska utmaningar, precis som det i Indonesien. Karteringen på Sumatra visar att satellitbilder idag är tillräckligt detaljerade och så lättillgängliga att de kan bli viktiga verktyg i svårtillgängliga och glest befolkade områden där behovet av lokal utveckling samt klimat- och miljöförbättringar kan vara stort!